Majsan skapar...

Jag räknar inte dagarna, men jag har koll på det viktiga. Det finaste i hela världen på så kort tid. Att vakna vid din sida och se dig sova får mig och må bra. Att se dig vakna med ett leende får mig att le också. Jag kan inte svara på vad det är, men det är fint. Det är en känsla som inte går att ta på. Det är första gången i hela mitt liv som jag känner så här. Och det är första gången någon fått mig att få uppleva den här känslan.

Du är den finaste solstrålen i mitt liv, du lyser upp varje minut och varje dag. Du säger rätt saker vid rätt tillfälle och du vet hur du ska göra för att få mig och må bra. Du gör varje dag till något speciellt och ingen dag är den andra lik. Du är den första jag hör av när jag går och lägger mig och den första jag hör av när jag vaknar. Vilket gör att jag somnar med ett leende och vaknar med ett leende. Ingen har någonsin brytt sig om mig på samma sätt som du gör. Du behöver bara finnas där utan att behöva säga ett enda ord. Jag vet precis vart jag har dig, och du vet precis vart du har mig.

Även de regniga dagarna skiner solen. Jag mår som bäst när jag är mig själv, och jag är mig själv när jag är med dig. För världen är du bara någon, för mig är du hela världen!

I mina ögon är du finast i hela världen…!

Det handlar inte om att hitta någon att leva med, utan att hitta någon man inte kan leva utan. Det är kanske just det jag har gjort. Hittat någon jag inte kan leva utan. Jag bryr mig inte längre om att hitta den rätte. Det jag istället bryr mig om är att umgås och ha roligt med någon som betyder mycket. Någon som kan vara min själsfrände. Som visar sig vara den jag kan dela mina djupaste tankar med, som tänker på samma sätt som jag. Det är denna någon som jag gråter med, som jag skrattar med och som jag inte kan klara mig utan. Det är han jag kan umgås med, vara i samma rum som. Utan att behöva säga hur eller vad jag tänker. Han vet det, känner det och tänker samma tankar.

Han sårar mig inte, men kan få mig och vara ledsen. Han gör mig inte illa, men får tårarna och rinna. Han är ärlig från första stund till sista stund. Han visar sig inte vara någon han inte är, utan är samma glada positiva människa dag som natt, nykter som onykter. Många tror säkert att han bara finns i drömmarna, men det här är verkligheten. Han finns där, gör mig på bra humör, skrattar med mig och tröstar mig när jag är ledsen.

Det handlar inte om att hitta någon att gå till sängs med, utan att hitta någon att vakna upp bredvid. Det kanske är just precis så sanningen ser ut. Att få tänka tanken att man får vakna upp bredvid den finaste människan man kan få. Trots att man inte ens har fått honom. Just den tanken att inget behöver hända när vi sover bredvid varandra. Inga tankar är stora nog för att försvinna i samma rum som dig.

Jag kommer alltid, alltid finnas. Ställa upp, tänka samma tankar jobbiga som bra, peppa dig till framgång och trösta dig när tårarna kommer. Jag vill inte vara den som förstör något. Jag vill bara finnas där och bidra med allt positivt. Finnas vid din sida när du behöver någon som tänker på samma sätt. Jag bryr mig inte om vem jag är för dig, på vilket sätt jag är för dig. Jag kommer alltid vara ärlig och mena varje ord jag säger. Det är det som verkligen betyder något. Jag vill inte förlora dig.

För världen är du bara någon, för mig är du hela världen!

Jag blundar, vill inte se, vill inte höra, vill inte förstå. Känslan går inte att komma ifrån, den har kommit för att stanna. Varje gång jag försöker fly, kastas jag tillbaka mot min vilja. Den svidande känslan, pulserande smärtan biter sig fast som aldrig förr. Jag har försökt förlåta, försökt få hjälp men inget gensvar.

Det är först nu, sen du kom in i mitt liv som jag verkligen börjat förstå vad skillnaden mellan dröm och verklighet är…

Jag hör dina steg i trappan, drar täcket över huvudet för att försöka försvinna. Du har funnits i mitt liv alldeles för länge, det är nu jag inser det. Jag har lärt mig leva med dig, lärt mig hur du fungerar. Jag har bara inte förstått hur jag kan acceptera det.

Man hör på dina fotsteg vad du känner, känner din känsla långt innan du befinner dig i samma rum. Jag försöker gömma mig, men det är redan för sent. Du går mot mig, sliter upp mig ur sängen och skriker i mitt ansikte. Jag lyssnar inte längre, jag bara hör din röst och känner din andedräkt. Där kommer slaget, den här gången drog du ut på det länge. Slaget träffar mig rakt i magen, jag tappar luften lite lätt och han tvingar mig och ställa mig upp igen. Slag två träffar, han har bytt strategi. Den här gången menar han allvar.  Det är varje gång jag frågar vad jag har gjort för fel som du slår, det är varje gång du druckit alkohol som du kombinerar slagen med skrik. Jag har lärt mig och inte lyssna längre, lärt mig och inte fråga och visat att jag inte bryr mig.

Det var för två år sen vi träffades, kärlek vid första ögonkastet. Jag trodde jag visste vad kärlek var. Du var den jag väntat på hela livet, egentligen. Vi hade inte så mycket gemensamt, men du hade allt jag sökte. Du såg mig när alla andra blundade. Det är nu jag förstår varför. Du var världens finaste människa och behandlade mig som din prinsessa. Jag har aldrig mått så bra i hela mitt liv. Vi flyttade ihop och lärde känna varandra bättre. Jag trodde jag kände ditt inre, och jag trodde du öppnade dig helt. Det var så jag upplevde dig, så jag behandlade dig. Men det var fel.

Min lycka övergick i rädsla, ovisshet och tårar. Jag vågade inte visa något längre, det var då du började. Det är ett år sen, då ångrade du dig. Du kunde inte styra dina känslor sa du och jag trodde dig och förlät dig. Andra gången var det samma visa och jag gick på det. Det fanns en gång jag försökte få hjälp, då blev det värre. Den underbara människan förvandlades till ett monster som jag inte kunde styra över. Nu ångrade du inte längre dina handlingar, målet var att skada mig. Du lyckades bryta ner mig både fysiskt och psykiskt när ingen såg och ingen brydde sig.

Du kastar mig mot golvet, sparkar, slår och spottar. Den här gången kändes det annorlunda, du slutade aldrig. Du bara fortsatte som en maskin och pumpade slag och sparkar riktade mot min kropp. När du väl slutade såg jag ditt hånflin, jag känner inte mina ben och anar blod från min panna. Du skriker något i mitt ansikte, spottar och går. Sen är allt tyst. Jag försöker röra mina armar, försöker resa på mig. Huvudet vill men kroppen är stel. Jag hör dig gå i trappan igen, men du vänder och går ner och dörren smäller igen. Nu ser jag min chans, det är nu eller aldrig. Jag släpar mig fram till sängkanten och försöker resa mig. Det gör ont i alla kroppsdelar och jag känner knappt mina ben. Jag faller ihop och sen är allt svart.

Det är första gången jag är ute sen allt hände. Det har gått fyra månader, jag är fortfarande rädd. Du finns inte här längre, jag är inte samma människa. Jag har lämnat allt bakom mig. Jag bor inte kvar där längre, det är nu mitt nya liv börjar.

Jag känner våren i luften, solen skiner och det är varmt. Ingenting är detsamma längre. Jag går mot klipporna och havet för att känna frihet bara för en liten stund.

Lika väl som att du har dödat mitt liv, så har han lärt mig att leva det igen! Han räddade mitt liv, väckte mig från det döda och fick mig att börja om. Du vet mitt förflutna och försöker få mig att gå vidare. Jag kan inte lita på dig, men du ger mig tid och det accepterar jag.

Jag tänker inte gå runt och vara rädd längre, rädd att det ska hända igen. Jag behöver din närhet, dina ord och allt som jag trodde monstret gav mig.

Han lovade mig trygghet och gav mig motsatsen. Du har lovat mig detsamma, skillnaden den här gången är att jag känner dig. Vi har allt gemensamt och du kommer aldrig att göra mig illa!

Du är min andra hälft, helt enkelt mitt liv. Du får mig att le igen, efter två år kan jag känna glädjen igen!

Jag hör dina steg i trappan, drar täcket över huvudet för att försöka försvinna. Du har funnits i mitt liv alldeles för länge, det är nu jag inser det. Jag har lärt mig leva med dig, lärt mig hur du fungerar. Jag har bara inte förstått hur jag kan acceptera det.

Man hör på dina fotsteg vad du känner, känner din känsla långt innan du befinner dig i samma rum. Jag försöker gömma mig, men det är redan för sent. Du går mot mig, sliter upp mig ur sängen och skriker i mitt ansikte. Jag lyssnar inte längre, jag bara hör din röst och känner din andedräkt. Där kommer slaget, den här gången drog du ut på det länge. Slaget träffar mig rakt i magen, jag tappar luften lite lätt och han tvingar mig och ställa mig upp igen. Slag två träffar, han har bytt strategi. Den här gången menar han allvar.  Det är varje gång jag frågar vad jag har gjort för fel som du slår, det är varje gång du druckit alkohol som du kombinerar slagen med skrik. Jag har lärt mig och inte lyssna längre, lärt mig och inte fråga och visat att jag inte bryr mig.

Det var för två år sen vi träffades, kärlek vid första ögonkastet. Jag trodde jag visste vad kärlek var. Du var den jag väntat på hela livet, egentligen. Vi hade inte så mycket gemensamt, men du hade allt jag sökte. Du såg mig när alla andra blundade. Det är nu jag förstår varför. Du var världens finaste människa och behandlade mig som din prinsessa. Jag har aldrig mått så bra i hela mitt liv. Vi flyttade ihop och lärde känna varandra bättre. Jag trodde jag kände ditt inre, och jag trodde du öppnade dig helt. Det var så jag upplevde dig, så jag behandlade dig. Men det var fel.

Min lycka övergick i rädsla, ovisshet och tårar. Jag vågade inte visa något längre, det var då du började. Det är ett år sen, då ångrade du dig. Du kunde inte styra dina känslor sa du och jag trodde dig och förlät dig. Andra gången var det samma visa och jag gick på det. Det fanns en gång jag försökte få hjälp, då blev det värre. Den underbara människan förvandlades till ett monster som jag inte kunde styra över. Nu ångrade du inte längre dina handlingar, målet var att skada mig. Du lyckades bryta ner mig både fysiskt och psykiskt när ingen såg och ingen brydde sig.

Du kastar mig mot golvet, sparkar, slår och spottar. Den här gången kändes det annorlunda, du slutade aldrig. Du bara fortsatte som en maskin och pumpade slag och sparkar riktade mot min kropp. När du väl slutade såg jag ditt hånflin, jag känner inte mina ben och anar blod från min panna. Du skriker något i mitt ansikte, spottar och går. Sen är allt tyst. Jag försöker röra mina armar, försöker resa på mig. Huvudet vill men kroppen är stel. Jag hör dig gå i trappan igen, men du vänder och går ner och dörren smäller igen. Nu ser jag min chans, det är nu eller aldrig. Jag släpar mig fram till sängkanten och försöker resa mig. Det gör ont i alla kroppsdelar och jag känner knappt mina ben. Jag faller ihop och sen är allt svart.

Det är första gången jag är ute sen allt hände. Det har gått fyra månader, jag är fortfarande rädd. Du finns inte här längre, jag är inte samma människa. Jag har lämnat allt bakom mig. Jag bor inte kvar där längre, det är nu mitt nya liv börjar.

Jag känner våren i luften, solen skiner och det är varmt. Ingenting är detsamma längre. Jag går mot klipporna och havet för att känna frihet bara för en liten stund.

Lika väl som att du har dödat mitt liv, så har han lärt mig att leva det igen! Han räddade mitt liv, väckte mig från det döda och fick mig att börja om. Du vet mitt förflutna och försöker få mig att gå vidare. Jag kan inte lita på dig, men du ger mig tid och det accepterar jag.

Jag tänker inte gå runt och vara rädd längre, rädd att det ska hända igen. Jag behöver din närhet, dina ord och allt som jag trodde monstret gav mig.

Han lovade mig trygghet och gav mig motsatsen. Du har lovat mig detsamma, skillnaden den här gången är att jag känner dig. Vi har allt gemensamt och du kommer aldrig att göra mig illa!

Tiden förändras inte, den ser likadan ut för varje dag som går. Bilden ändras desto mer. Känslan, tanken och den klara bilen av det som fanns. Ingenting är längre sig likt. Man kan säga gråa trista uttryck som att tiden läker alla sår. Något som för mig bara är tomma ord, något som man bara säger för att man tror att allt kommer att bli som förut. Men det funkar inte så, det är inte så lätt som alla får det och låta. Tiden ändrar sig inte, men du gör det. För varje dag som går, för varje minut som går och för varje månad som går. Och när man tror och inbillar sig att allt till slut ordnat upp sig, då dyker du upp i livet igen. Det är första gången jag skriver det, det är första gången jag säger det.

Jag saknar dig…

Sommaren är slut, sommaren som försvann som en vind. Våren lika så. Året är 2011, jag lever för första gången i nutid. Den enda som jag bryr mig om är mig själv. Jag har en vän, en enda vän som står mig nära, som finns nära mig när tårarna behöver torkas. Och nog finns det tårar och torka. Att under 22 år leva i dåtid, i en främmande värld kräver ingen ansträngning. Men att ta sig vidare upp från en lögn, tillbaka till verkligheten och till nutid har kostat mycket energi och mängder av tårar. Och det är tack vare min vän som jag är den jag är. Som jag klarar av att leva ett normalt liv igen. Ett liv utan lögner och hat.

Jag är tillbaka vid årskiftet 09/10. Du var den första människan jag ringde till den nyårsnatten. Det snöade och jag var lycklig. Snöflingorna föll från den mörka natthimlen och landade på den redan snötäckta gatan. Gatlamporna lyser upp, vilket gör det lättare och se snöflingorna. Sista smset som fick mig att glömma det gamla tråkiga året 2009. Klockan slog nytt år och en minut senare visste jag att det nya året skulle bli något alldeles extra. Något speciellt som jag alltid drömt om. Första samtalet, första smset och första skrattet. Du visste precis vilka knappar du skulle trycka på och du visste precis vilka ord du skulle skriva för att få mig glad.

Jag hade rätt, vi gjorde det. Våren kom, sommaren kom, hösten kom och vi tog oss igenom ett magiskt år av glädje och tårar. Det mesta var glädje. Och det bästa av allt, ingen visste något alls. Det var vårat år på alla sätt. Det som var det första lyckliga smset, skulle också visa sig vara det sista misslyckandet från din sida. Du förstörde mig. Du förstörde det underbara året genom att bara sluta vara dig själv.

Det är nyårsnatten 10/11. Jag gråter, dricker champagne och tittar på nya snöflingor som faller mot marken. Det är mörkt, kallt och blåsigt. Det går aldrig iväg något samtal till dig i år. Det går iväg minst hundra sms, ett till dig. Men inget svar. Det är där jag egentligen skulle insett att jag skulle gått vidare. Men jag fortsatte i hopp om något bättre. Jag såg aldrig kniven som du just satt i min rygg och kände aldrig att du drog den neråt. Våren kom, våren gick, sommaren kom, sommaren gick. Hösten är här och jag är tom på tårar.

Det är höst 2011 och jag har aldrig tillbringat så lång tid genom att torka tårar. Jag har aldrig tillbringat så lång tid genom att försöka gå vidare och jag har aldrig insett att jag tappat mig själv. Ingen har någonsin påstått att det ska vara lätt och gå vidare, men ingen har någonsin sagt till mig att det gör så fruktansvärt ont. Varje gång jag försöker, varje gång jag är på väg ur det. Dyker du upp från ingenstans och kastar ner mig i mörkret igen. När jag precis ska nå kanten, halkar jag tillbaka ner. Den här gången trodde jag verkligen jag skulle nå toppen. Jag stod mer eller mindre på båda benen igen. 4 månader senare, jag trodde för första gången på mig själv igen. Tills du dök upp igen! Jag har aldrig skrivit det till någon förut. Jag har aldrig skrivit och menat det så mycket som jag gjorde den här gången. Jag gav det ännu en chans och jag trodde på det. Jag menar varenda bokstav i meningen: Jag saknar dig!

Jag saknar dig verkligen, på riktigt! Det har kostat tårar, tid, energi och delar av mitt liv. Det kommer förmodligen kosta mig mina sista tårar också. Jag kommer aldrig ha mod till att säga det till dig, men jag saknar dig. En blick säger mer än tusen ord.  1 år och 8 månader, det är fortfarande samma blick. Jag vet fortfarande inte vad den betyder och jag kommer förmodligen aldrig att få reda på det heller.

Jag kommer aldrig få höra dig säga det! Men jag menar det direkt från hjärtat. Jag saknar dig, alltid!

Sommaren är slut, sommaren som försvann som en vind. Våren lika så. Året är 2011, jag lever för första gången i nutid. Den enda som jag bryr mig om är mig själv. Jag har en vän, en enda vän som står mig nära, som finns nära mig när tårarna behöver torkas. Och nog finns det tårar och torka. Att under 22 år leva i dåtid, i en främmande värld kräver ingen ansträngning. Men att ta sig vidare upp från en lögn, tillbaka till verkligheten och till nutid har kostat mycket energi och mängder av tårar. Och det är tack vare min vän som jag är den jag är. Som jag klarar av att leva ett normalt liv igen. Ett liv utan lögner och hat.

Jag är tillbaka vid årskiftet 09/10. Du var den första människan jag ringde till den nyårsnatten. Det snöade och jag var lycklig. Snöflingorna föll från den mörka natthimlen och landade på den redan snötäckta gatan. Gatlamporna lyser upp, vilket gör det lättare och se snöflingorna. Sista smset som fick mig att glömma det gamla tråkiga året 2009. Klockan slog nytt år och en minut senare visste jag att det nya året skulle bli något alldeles extra. Något speciellt som jag alltid drömt om. Första samtalet, första smset och första skrattet. Du visste precis vilka knappar du skulle trycka på och du visste precis vilka ord du skulle skriva för att få mig glad.

Jag hade rätt, vi gjorde det. Våren kom, sommaren kom, hösten kom och vi tog oss igenom ett magiskt år av glädje och tårar. Det mesta var glädje. Och det bästa av allt, ingen visste något alls. Det var vårat år på alla sätt. Det som var det första lyckliga smset, skulle också visa sig vara det sista misslyckandet från din sida. Du förstörde mig. Du förstörde det underbara året genom att bara sluta vara dig själv.

Det är nyårsnatten 10/11. Jag gråter, dricker champagne och tittar på nya snöflingor som faller mot marken. Det är mörkt, kallt och blåsigt. Det går aldrig iväg något samtal till dig i år. Det går iväg minst hundra sms, ett till dig. Men inget svar. Det är där jag egentligen skulle insett att jag skulle gått vidare. Men jag fortsatte i hopp om något bättre. Jag såg aldrig kniven som du just satt i min rygg och kände aldrig att du drog den neråt. Våren kom, våren gick, sommaren kom, sommaren gick. Hösten är här och jag är tom på tårar.

Det är höst 2011 och jag har aldrig tillbringat så lång tid genom att torka tårar. Jag har aldrig tillbringat så lång tid genom att försöka gå vidare och jag har aldrig insett att jag tappat mig själv. Ingen har någonsin påstått att det ska vara lätt och gå vidare, men ingen har någonsin sagt till mig att det gör så fruktansvärt ont. Varje gång jag försöker, varje gång jag är på väg ur det. Dyker du upp från ingenstans och kastar ner mig i mörkret igen. När jag precis ska nå kanten, halkar jag tillbaka ner. Den här gången trodde jag verkligen jag skulle nå toppen. Jag stod mer eller mindre på båda benen igen. 4 månader senare, jag trodde för första gången på mig själv igen. Tills du dök upp igen! Jag har aldrig skrivit det till någon förut. Jag har aldrig skrivit och menat det så mycket som jag gjorde den här gången. Jag gav det ännu en chans och jag trodde på det. Jag menar varenda bokstav i meningen: Jag saknar dig!

Jag saknar dig verkligen, på riktigt! Det har kostat tårar, tid, energi och delar av mitt liv. Det kommer förmodligen kosta mig mina sista tårar också. Jag kommer aldrig ha mod till att säga det till dig, men jag saknar dig. En blick säger mer än tusen ord.  1 år och 8 månader, det är fortfarande samma blick. Jag vet fortfarande inte vad den betyder och jag kommer förmodligen aldrig att få reda på det heller.

Jag skriver ditt namn i sanden, tittar på det för att sedan se en våg slå mot strandkanten och sakta sudda ut bokstäverna som bildade det vackraste i mitt liv.

Den enda känslan som varat mer än ett år, den enda människan som funnits i mitt liv så länge, som jag valt att hålla fast vid.

För lite mer än ett år sedan kom du in i mitt liv igen. Jag träffade dig första gången för fem år sedan. Det var inget mer än hej, vi har samma intresse. Jag såg inte dig, du såg inte mig. Det kanske var bra, har jag tänkt på nu i efterhand.

Det tog mig fyra år att komma tillbaka till dig, det var inget speciellt då. Vi umgicks i samma vänskapskrets och hade fortfarande samma intressen. Det tog en månad innan jag såg dig och du såg mig. Jag vågar inte tro på ödet, men det är nära dit. Vi lärde känna varandra på riktigt, insåg att vi hade samma intresse och att vi tyckte precis likadant. Lite skrämmande, men ändå så underbart. Det var när allt var som bäst, som det blev ännu bättre. Det är nästan precis ett år sedan vi hittade en känsla att dela.

Jag går mot stranden, sätter mig på en klippa och andas in den friska brisen som drar in över den ljumma kvällen. Ser solen ätas upp av horisonten och se himlen brinna. Jag sitter och ler och tänker på dig. Jag hör steg bakom mig och gör en snabb blick bakåt. Det kunde ha vart något bra, men det var någon annan. Jag suckar och går mot vattnet, tar av mig mina skor och drar fötterna i vattnet. Det är inte så kallt som när jag var här sist med dig. Luften är lättare, vattnet är varmare och livet är lättare och leva.

Jag sätter mig på huk och tar upp en pinne. Det historiska ögonblicket kommer, det har aldrig hänt innan men sker nu. Jag skriver för första gången ditt namn i sanden. Reser mig upp och tittar mot horisonten igen. Återigen hör jag ljud bakom mig, den här gången vänder jag mig inte. Jag kan höra steg som kommer närmare, andetag som hörs genom den svaga brisen. Någon som stannar en bit bakom mig, det är då jag vänder mig om. Jag vet inte om jag ska skratta eller gråta, men det jag ser bakom mig är det vackraste jag någonsin skådat. Du tittar på mig, säger ingenting utan bara ler. Det är en känsla jag aldrig glömmer. Jag viker min blick för att se om ditt namn står kvar i sanden. Just då kommer en våg och sköljer över bokstäverna som bildar ditt namn. Du följer min blick och blir allvarlig. Kommer emot mig och ger mig en kram. Du säger fortfarande ingenting, men du håller om mig och ger mig din värme.

En plats jag aldrig vill lämna, där jag alltid vill vara. Vi går tillsammans mot en gräsplätt lite högre upp från stranden. Du sätter dig ner och jag lägger mig i ditt knä. Känslan när du drar dina fingrar genom mitt hår och tar min hand, är ovärderlig. Jag önskar att det aldrig blir morgon. Jag vill tillbringa resten av sommaren, resten av livet på det här sättet.

Ett år har gått, det bästa året i mitt liv,  jag hoppas det blir fler bara jag får tillbringa dom tillsammans med dig!

För lite mer än ett år sedan kom du in i mitt liv igen. Jag träffade dig första gången för fem år sedan. Det var inget mer än hej, vi har samma intresse. Jag såg inte dig, du såg inte mig. Det kanske var bra, har jag tänkt på nu i efterhand.

Det tog mig fyra år att komma tillbaka till dig, det var inget speciellt då. Vi umgicks i samma vänskapskrets och hade fortfarande samma intressen. Det tog en månad innan jag såg dig och du såg mig. Jag vågar inte tro på ödet, men det är nära dit. Vi lärde känna varandra på riktigt, insåg att vi hade samma intresse och att vi tyckte precis likadant. Lite skrämmande, men ändå så underbart. Det var när allt var som bäst, som det blev ännu bättre. Det är nästan precis ett år sedan vi hittade en känsla att dela.

Jag går mot stranden, sätter mig på en klippa och andas in den friska brisen som drar in över den ljumma kvällen. Ser solen ätas upp av horisonten och se himlen brinna. Jag sitter och ler och tänker på dig. Jag hör steg bakom mig och gör en snabb blick bakåt. Det kunde ha vart något bra, men det var någon annan. Jag suckar och går mot vattnet, tar av mig mina skor och drar fötterna i vattnet. Det är inte så kallt som när jag var här sist med dig. Luften är lättare, vattnet är varmare och livet är lättare och leva.

Jag sätter mig på huk och tar upp en pinne. Det historiska ögonblicket kommer, det har aldrig hänt innan men sker nu. Jag skriver för första gången ditt namn i sanden. Reser mig upp och tittar mot horisonten igen. Återigen hör jag ljud bakom mig, den här gången vänder jag mig inte. Jag kan höra steg som kommer närmare, andetag som hörs genom den svaga brisen. Någon som stannar en bit bakom mig, det är då jag vänder mig om. Jag vet inte om jag ska skratta eller gråta, men det jag ser bakom mig är det vackraste jag någonsin skådat. Du tittar på mig, säger ingenting utan bara ler. Det är en känsla jag aldrig glömmer. Jag viker min blick för att se om ditt namn står kvar i sanden. Just då kommer en våg och sköljer över bokstäverna som bildar ditt namn. Du följer min blick och blir allvarlig. Kommer emot mig och ger mig en kram. Du säger fortfarande ingenting, men du håller om mig och ger mig din värme.

En plats jag aldrig vill lämna, där jag alltid vill vara. Vi går tillsammans mot en gräsplätt lite högre upp från stranden. Du sätter dig ner och jag lägger mig i ditt knä. Känslan när du drar dina fingrar genom mitt hår och tar min hand, är ovärderlig. Jag önskar att det aldrig blir morgon. Jag vill tillbringa resten av sommaren, resten av livet på det här sättet.

Det är natt, stjärnorna lyser på den mörka lite lätt dimmiga himlen. Att titta upp på den stjärnklara himlen får mig att tänka på dig. Något vi gjorde ofta, något vi gjorde tillsammans och något som fick mig att känna frihet. Ett stjärnfall lyser upp en bit bort, jag önskar du vore här bredvid mig. En önskan som aldrig mer kommer gå i uppfyllelse, hur mycket jag än önskar det. Jag tänker ofta på att gå vidare, men varje gång tanken slår mig är det som om någon tar två händer och håller runt min hals. Jag får svårt och andas, samma känsla jag kände den natten för en månad sen.

Idag är det en månad sen det hände, jag återvänder till platsen för att försöka förstå. Jag kan fortfarande känna doften av dig, jag kan känna doften av sot och höra trä smattra.

Det är april månad, det gröna på träden börjar synas. I parker kan man se fulla studenter grilla och ha trevligt. Man kan höra fåglarnas kvitter, se blå himmel och låta den ljumma vinden blåsa genom håret. Jag tar min cykel och cyklar hem, där jag vet att du väntar. Kvällen ska vi tillbringa tillsammans. Vi ska laga mat, dricka vin och gå till parken och titta på majbrasan. Vad det ser ut som på vädret kommer det bli en fin kväll.

Vi träffades för lite mer än två år sedan. Det var oväntat, oplanerat och en ren slump att vi befann oss på samma fest. Meningen var att jag inte ens skulle vara där, men idag förstår jag att det var ödet som förde oss samman. Du bara var där, stod bakom mig och höll mitt hår när jag så lämpligt mådde dåligt. Du tog hand om mig hela kvällen. Jag som mest kände mig misslyckad och aldrig trodde du skulle höra av dig igen. Vilket inte blev fallet. Hela veckan efter den kvällen sågs vi. Det klickade direkt och vi kom bra överens.  Jag trodde aldrig på det från början, det var du som fick det och funka. Och nu förstår jag varför. Det är nu jag förstår att jag verkligen behöver dig. Hade jag en dålig dag behövde du bara finnas i samma rum för att det skulle gå över.  Jag behövde bara titta på dig en gång för att hela dagen skulle vara räddad.

Kvällen startade som planerat och när tiden var inne gick vi mot parken för att uppleva vår andra majbrasa tillsammans. Du hade behandlat mig som en prinsessa hela kvällen, vilket skulle fortsätta på vägen in till parken. Du berättade för mig hur mycket jag betydde för dig, hur mycket du skulle göra för mig och att vi skulle tillbringa resten av livet med varandra. Jag var på god väg och börja gråta, men höll tårarna tillbaka för att inte visa mig svag. Den perfekta kvällen var på väg och bli den bästa i mitt liv, när det small till och blev svart.

Jag vet inte hur länge jag var borta, men när jag vaknade upp kunde jag se den nattsvarta himlen och stjärnorna tindra framför mina ögon. Jag försökte resa mig upp, ta reda på vad som hänt och vart jag var. Kroppen kändes stel och min högra sida ömmade. Jag kunde komma fram till att mina händer var bakbundna och hade svårt och resa mig upp. När jag kom upp till knästående syntes en skugga bland träden och jag ropade ditt namn. Det såg inte ut som din kroppsbyggnad, men jag önskade och hoppades på att det var du. Det som närmade sig var en stor muskulös man. Han tog tag i mig och rykte upp mig till stående.

Jag minns det så väl, jag känner fortfarande hans hemska lukt och hans andedräkt som stank alkohol. Jag hoppades på att det var en hemsk dröm, att jag skulle vakna upp och inse att inget hade hänt. Att du skulle vara vid min sida igen. Det var då det hände, han slet av mig alla kläderna och våldtog mig. Jag kunde inte skrika, jag fick inte fram ett ljud. Det enda jag kände var mina tårar som rann. När allt var fullbordat reste han sig och gav mig ett hånflin. Något jag aldrig kommer glömma, en bild jag har insprängd på min näthinna. Efter att han slängt mina kläder på mig och jag fått på mig dem så lyfte han upp mig och bar iväg mig en bra bit in i skogen. Band mig vid ett träd och försvann.  Jag kunde se en vedbod och ett lakan som låg över. Det var inget jag reflekterade över, jag ville bara försvinna bort, hitta dig och känna din närhet.

Efter ett tag kom han tillbaka, gick mot lakanet och tog bort det från veden som låg där i prydliga rader. Där låg du! Mitt livs första, enda och underbaraste kärlek. Det rann blod från din panna och du var bunden vid händer och fötter. Jag såg hur du försökte röra dig, sparka och skrika. Jag fick fortfarande inte fram ett ljud. Du vände ditt huvud mot trädet där jag stod bakbunden och jag kunde se rädslan i dina ögon, tårar som rann och ett skrik som förgäves försökte komma fram genom din tejpade mun. Den stora mannen plockade fram någon form av brännbar vätska och hällde över dig. Det var då, för första gången sen helvete bröt loss som jag fick fram ett ljud. Jag kunde höra mig själv skrika rakt ut. Då kom lågorna. Jag har aldrig tidigare känt känslan av att jag vill dö, nu gjorde jag det. Att se dig försvinna i lågorna, se dina ögon samtidigt som jag hör ljudet av smattrande ved.  Att stå några meter ifrån dig och inte kunna rädda dig, kan få mig än idag att vilja ta mitt eget liv.

Det är en månad sen du försvann, mannen som utförde dådet är försvunnen. Polisen har lagt ner ärendet och gett mig en ny identitet. Jag återvänder till platsen för att tända ett ljus. Jag behöver dig, jag kommer alltid att behöva dig och det kommer ta tid och kunna gå vidare.

Det som hände den kvällen kommer aldrig försvinna från min näthinna och jag kommer alltid leva med dig i min närhet. Jag ska leva för dig och jag ska se till att den sjuka djävulen som gjorde detta försvinner han också.

För mig finns det bara en, och det är du min kära!

Det är april månad, det gröna på träden börjar synas. I parker kan man se fulla studenter grilla och ha trevligt. Man kan höra fåglarnas kvitter, se blå himmel och låta den ljumma vinden blåsa genom håret. Jag tar min cykel och cyklar hem, där jag vet att du väntar. Kvällen ska vi tillbringa tillsammans. Vi ska laga mat, dricka vin och gå till parken och titta på majbrasan. Vad det ser ut som på vädret kommer det bli en fin kväll.

Vi träffades för lite mer än två år sedan. Det var oväntat, oplanerat och en ren slump att vi befann oss på samma fest. Meningen var att jag inte ens skulle vara där, men idag förstår jag att det var ödet som förde oss samman. Du bara var där, stod bakom mig och höll mitt hår när jag så lämpligt mådde dåligt. Du tog hand om mig hela kvällen. Jag som mest kände mig misslyckad och aldrig trodde du skulle höra av dig igen. Vilket inte blev fallet. Hela veckan efter den kvällen sågs vi. Det klickade direkt och vi kom bra överens.  Jag trodde aldrig på det från början, det var du som fick det och funka. Och nu förstår jag varför. Det är nu jag förstår att jag verkligen behöver dig. Hade jag en dålig dag behövde du bara finnas i samma rum för att det skulle gå över.  Jag behövde bara titta på dig en gång för att hela dagen skulle vara räddad.

Kvällen startade som planerat och när tiden var inne gick vi mot parken för att uppleva vår andra majbrasa tillsammans. Du hade behandlat mig som en prinsessa hela kvällen, vilket skulle fortsätta på vägen in till parken. Du berättade för mig hur mycket jag betydde för dig, hur mycket du skulle göra för mig och att vi skulle tillbringa resten av livet med varandra. Jag var på god väg och börja gråta, men höll tårarna tillbaka för att inte visa mig svag. Den perfekta kvällen var på väg och bli den bästa i mitt liv, när det small till och blev svart.

Jag vet inte hur länge jag var borta, men när jag vaknade upp kunde jag se den nattsvarta himlen och stjärnorna tindra framför mina ögon. Jag försökte resa mig upp, ta reda på vad som hänt och vart jag var. Kroppen kändes stel och min högra sida ömmade. Jag kunde komma fram till att mina händer var bakbundna och hade svårt och resa mig upp. När jag kom upp till knästående syntes en skugga bland träden och jag ropade ditt namn. Det såg inte ut som din kroppsbyggnad, men jag önskade och hoppades på att det var du. Det som närmade sig var en stor muskulös man. Han tog tag i mig och rykte upp mig till stående.

Jag minns det så väl, jag känner fortfarande hans hemska lukt och hans andedräkt som stank alkohol. Jag hoppades på att det var en hemsk dröm, att jag skulle vakna upp och inse att inget hade hänt. Att du skulle vara vid min sida igen. Det var då det hände, han slet av mig alla kläderna och våldtog mig. Jag kunde inte skrika, jag fick inte fram ett ljud. Det enda jag kände var mina tårar som rann. När allt var fullbordat reste han sig och gav mig ett hånflin. Något jag aldrig kommer glömma, en bild jag har insprängd på min näthinna. Efter att han slängt mina kläder på mig och jag fått på mig dem så lyfte han upp mig och bar iväg mig en bra bit in i skogen. Band mig vid ett träd och försvann.  Jag kunde se en vedbod och ett lakan som låg över. Det var inget jag reflekterade över, jag ville bara försvinna bort, hitta dig och känna din närhet.

Efter ett tag kom han tillbaka, gick mot lakanet och tog bort det från veden som låg där i prydliga rader. Där låg du! Mitt livs första, enda och underbaraste kärlek. Det rann blod från din panna och du var bunden vid händer och fötter. Jag såg hur du försökte röra dig, sparka och skrika. Jag fick fortfarande inte fram ett ljud. Du vände ditt huvud mot trädet där jag stod bakbunden och jag kunde se rädslan i dina ögon, tårar som rann och ett skrik som förgäves försökte komma fram genom din tejpade mun. Den stora mannen plockade fram någon form av brännbar vätska och hällde över dig. Det var då, för första gången sen helvete bröt loss som jag fick fram ett ljud. Jag kunde höra mig själv skrika rakt ut. Då kom lågorna. Jag har aldrig tidigare känt känslan av att jag vill dö, nu gjorde jag det. Att se dig försvinna i lågorna, se dina ögon samtidigt som jag hör ljudet av smattrande ved.  Att stå några meter ifrån dig och inte kunna rädda dig, kan få mig än idag att vilja ta mitt eget liv.

Det är en månad sen du försvann, mannen som utförde dådet är försvunnen. Polisen har lagt ner ärendet och gett mig en ny identitet. Jag återvänder till platsen för att tända ett ljus. Jag behöver dig, jag kommer alltid att behöva dig och det kommer ta tid och kunna gå vidare.

Det som hände den kvällen kommer aldrig försvinna från min näthinna och jag kommer alltid leva med dig i min närhet. Jag ska leva för dig och jag ska se till att den sjuka djävulen som gjorde detta försvinner han också.

Fullmånens sken ner i vattnet är det enda som lyser upp den mörka sommarkvällens natt. Jag sitter vid din sida. Att se dig kämpa för livet utan att kunna rädda dig. Utan att kunna påverka vad som händer. Jag håller din hand, blundar och hoppas att allt bara är en dröm. Önskar att det aldrig hänt, att jag slapp se din livlösa kropp ligga på stranden och dra tunga ansträngande andetag. Det är ingen dröm, det är verkligheten.

Vi träffades en lördagkväll i början av våren. Det var som att blixten slog ner från klarblå himmel. Det var kärlek vid första ögonkastet från bådas håll. Sedan den kvällen har det vart du och jag, vi har vart oslagbara. Du är han som alla tjejer drömmer om, perfekt på alla sätt och vis och genomsnäll. Jag är tjejen som är mer tillbakadragen, men mer framåt. Det är därför vi passar så bra ihop du och jag. Vi är lika, men inte allt för lika. Helt perfekt från topp till tå. Vi bråkar lite då och då, men löser det lika snabbt igen. Från dagen då vi träffades har vi gjort allt tillsammans, så även den fredagskvällen i juni.

Jag ser solen gå upp utanför mitt fönster. Den börjar lysa in genom fönstret och lyser upp dig som ligger i min säng. Jag sitter i fåtöljen och tittar på dig när du sover. Du är lika söt som när du är vaken. Flera timmar sitter jag där och tittar på dig. När sedan förmiddagen börjar ta ut sin rätt går jag fram till dig, väcker dig tyst och lugnt och då slår upp ögonen. Du ler åt mig och frågar om jag har vart vaken länge. Sen kastar du en kudde på mig när jag svarar att jag sett solen gå upp. Det är fredag förmiddag, jag har knappt sovit något under natten. Har vart orolig över något jag inte kan sätta fingret på. Helgen ska vi tillbringa tillsammans på hans mamma och pappas sommarställe. Det är bara han och jag som är där. Ingenting är planerat utan helgen får bli som den faller sig. Och nog blir det en helg jag aldrig kommer att glömma alltid.

Vi ligger kvar i sängen hela förmiddagen och delar av eftermiddagen. När eftermiddagen börjar lida mot sitt slut går vi upp. Jag går ut i köket och plockar fram maten som vi ska äta senare. Jag upptäcker att vi glömt köpa dricka. Så jag går upp till dig och frågar om du vill följa med mig. Du som precis kommit ur duschen tittar på mig länge, tittar ut genom fönstret och inser att det har börjat regna. Jag hör en djup suck men du väljer ändå att följa med mig.

Vi går mot bilen, jag sätter mig i förarsätet och startar bilen. Du stoppar i en skiva och höjer volymen. Sen åker vi mot affären. Regnet piskar mot rutan och det är riktigt svårt och köra. Sänker farten och ökar hastigheten på vindrutetorkarna. Vägen till affären är krokig och min tanke att möta en bil finns inte. Det är det sista jag vill just nu. Han är tyst hela vägen till affären. Jag ser på honom att han egentligen hellre stannat hemma. Enda anledningen att han följde med var bara att jag skulle slippa köra i regnet själv. Inne i affären börjar han prata med mig igen. Han tar min hand och vi går mellan hyllorna och skrattar och tittar på människor. Såklart de fattar att vi skrattar åt dem. Det är inte större än att man ser de flesta som går där inne. Han plockar åt sig en cola och jag tar en hallonsoda. Vi går mot kassan, vi småskrattar fortfarande lite. Regnet bara öser ner utanför. Det har bara ökat sen vi åkte hemifrån och jag fruktar och köra den krokiga vägen hem igen. Men det är den enda vägen hem och vi måste ju hem. Jag ställer mig i dörren ut och räknar till tre, sen springer vi mot bilen. Både han och jag ser ut som två dränkta katter den korta biten från dörren till bilen. Han öppnar colan och tar en klunk. Han skickar över den till mig och jag tar också en klunk, sen kör vi.

Vägen hem är oändligt lång. Känns som om den krokiga vägen aldrig tar slut. Och regnet bara piskar mot rutan. Han tittar på mig hela tiden. Frågar om det går bra och köra eller om vi ska stanna en stund och hoppas på att det slutar. Men dum som jag är så säger jag att det går bra. Min tanke om att möta en bil kommer tillbaka. Just då blir tanken verklighet. Jag ser billjusen framför mig, det känns som om bilen kör på fel sida vägen och så har bilen helljuset på. Jag blinkar med mina ljus för att få honom och släcka sina. Men ingenting händer och vi ser båda hur bilen närmar sig snabbare och snabbare. Det går inte göra någon säker manövrering så jag blundar och hoppas på det bästa. Jag tar hans hand och så smäller det! Känslan av att volta med bilen är något som jag aldrig mera hoppas få vara med om. Sitta i bilen och känna hur man rullar nerför en backe mot stranden samtidigt som man hör sig själv skrika. Jag känner inte min kropp längre och antar att jag sitter så mycket fast som man kan. Jag vet inte hur han mår, men känner jag så här så måste han må bättre. Jag har ratten tryckt mot bröstet och känner hur jag håller på och kvävas. Jag vet att han mår bättre, jag inbillar mig hela tiden att han inte har något mot sig. Sen blir allt tyst.

Jag blöder från min panna, och benen sitter fast. Jag försöker få kontakt med honom där han sitter på passagerarsidan. Men han svarar mig inte. Inte ett enda ljud kommer från honom. Försöker brotta lös mig från ratten som jag har tryckt mot min kropp och lyckas tillslut. Hela tiden pratar jag med honom, inbillar mig att han fortfarande är oskadd. Det var ju trots allt jag som körde, så har det hänt något så är det jag som är skadad. Sparkar och slår upp den tillbucklade förardörren. Bilen ligger på taket och rejält tillbucklad. Jag kryper ut och känner att vi ligger på stranden nära vattnet. Regnet har avtagit något och det är lätt regn som kommer ner. Kryper runt bilen och får syn på honom kvar i bilen. Genom den trasiga rutan får jag tag på hans arm. Den är blodig och känns helt livlös. Jag skriker och försöker prata med honom hela tiden. Känner hans plus och vet att han fortfarande är vid livet. Sparkar mot dörren så att den till slut öppnar sig. Kryper in och knäpper lös honom från bältet. Då säger han mitt namn, och att jag aldrig får lämna honom. Den känslan är hemsk. Och höra sin pojkvän vara så illa däran att han i stort sett förklarat att han kommer dö. Jag skriker till honom att han ska hålla sig vid liv. Att han inte kommer dö. Det känns som en hel evighet innan jag får ur honom ur bilen. Jag drar ut honom en bit från bilen och lägger hans huvud i mitt knä. Tar hans hand och pratar med honom. Jag säger att allt kommer bli bra. Jag hör hans tunga andetag och inser att han förmodligen punkterat en lunga. Chocken börjar komma ikapp mig och tårarna sprutar ur ögonen. Jag börjar skrika på hjälp. Något som känns lönlöst då ingen är i närheten. Jag vägrar lämna honom ensam där. Jag sitter i sanden och känner blodet från min panna rinna längs ansiktet på mig. Det är något som inte bekommer mig just nu. Jag vet att han behöver all min energi. Hans livlösa kropp ligger i mitt knä och han säger till mig. ”Lämna mig inte såhär, lova mig det. Jag älskar dig!” Jag klämmer hans hand hårdare och inser att han kommer lämna mig innan kvällen är över. Jag tittar upp mot vägen där vi alldeles nyss var. Jag ångrar att vi inte stannade, jag ångrar att jag inte lyssnade på honom. Hans tunga andetag börjar sakta men säkert avta och jag gråter hela tiden. Torkar bort lite blod från hans vackra ansikte.

Jag hör sirener, långt borta men ändå så nära. Jag börjar själv tappa kontrollen på min kropp. Men hör ändå att det närmar sig. Det är polisen som är först på plats. Det kommer en polisman rakt emot mig. Han pratar med mig, men jag uppfattar ingenting av det han säger. Ambulanspersonalen är de andra som kommer emot mig. De lägger mig ner på stranden och drar honom ifrån mig. Jag tappar hans hand och där är allt slut. Jag kommer aldrig mera få se hans vackra ansikte, aldrig mera hålla i hans hand. Där tog allting slut.

Nu i efterhand kan jag ibland ångra att jag ens frågade honom om han ville följa med. Han ville ju inte ens gå ut i regnet. Men det var för min skull som han följde med. Varför var det inte jag som dog där på stranden. Det var jag som körde bilen.

Det är lördag, jag är hemma hos mina föräldrar. Utskriven från sjukhuset med ett benbrott, det fick jag i samband med att ratten klämde. Vad jag nu har fått reda på var att han som körde den mötande bilen var alkoholpåverkad. Han klarade sig med en hjärnskakning. Det är han som borde vara död! Det är han som har sabbat hela mitt liv.

Jag lämnar dig aldrig! Jag tänker på dig hela tiden! Du kommer för alltid vara mitt allt!

Vi träffades en lördagkväll i början av våren. Det var som att blixten slog ner från klarblå himmel. Det var kärlek vid första ögonkastet från bådas håll. Sedan den kvällen har det vart du och jag, vi har vart oslagbara. Du är han som alla tjejer drömmer om, perfekt på alla sätt och vis och genomsnäll. Jag är tjejen som är mer tillbakadragen, men mer framåt. Det är därför vi passar så bra ihop du och jag. Vi är lika, men inte allt för lika. Helt perfekt från topp till tå. Vi bråkar lite då och då, men löser det lika snabbt igen. Från dagen då vi träffades har vi gjort allt tillsammans, så även den fredagskvällen i juni. 

Jag ser solen gå upp utanför mitt fönster. Den börjar lysa in genom fönstret och lyser upp dig som ligger i min säng. Jag sitter i fåtöljen och tittar på dig när du sover. Du är lika söt som när du är vaken. Flera timmar sitter jag där och tittar på dig. När sedan förmiddagen börjar ta ut sin rätt går jag fram till dig, väcker dig tyst och lugnt och då slår upp ögonen. Du ler åt mig och frågar om jag har vart vaken länge. Sen kastar du en kudde på mig när jag svarar att jag sett solen gå upp. Det är fredag förmiddag, jag har knappt sovit något under natten. Har vart orolig över något jag inte kan sätta fingret på. Helgen ska vi tillbringa tillsammans på hans mamma och pappas sommarställe. Det är bara han och jag som är där. Ingenting är planerat utan helgen får bli som den faller sig. Och nog blir det en helg jag aldrig kommer att glömma alltid.

Vi ligger kvar i sängen hela förmiddagen och delar av eftermiddagen. När eftermiddagen börjar lida mot sitt slut går vi upp. Jag går ut i köket och plockar fram maten som vi ska äta senare. Jag upptäcker att vi glömt köpa dricka. Så jag går upp till dig och frågar om du vill följa med mig. Du som precis kommit ur duschen tittar på mig länge, tittar ut genom fönstret och inser att det har börjat regna. Jag hör en djup suck men du väljer ändå att följa med mig.

Vi går mot bilen, jag sätter mig i förarsätet och startar bilen. Du stoppar i en skiva och höjer volymen. Sen åker vi mot affären. Regnet piskar mot rutan och det är riktigt svårt och köra. Sänker farten och ökar hastigheten på vindrutetorkarna. Vägen till affären är krokig och min tanke att möta en bil finns inte. Det är det sista jag vill just nu. Han är tyst hela vägen till affären. Jag ser på honom att han egentligen hellre stannat hemma. Enda anledningen att han följde med var bara att jag skulle slippa köra i regnet själv. Inne i affären börjar han prata med mig igen. Han tar min hand och vi går mellan hyllorna och skrattar och tittar på människor. Såklart de fattar att vi skrattar åt dem. Det är inte större än att man ser de flesta som går där inne. Han plockar åt sig en cola och jag tar en hallonsoda. Vi går mot kassan, vi småskrattar fortfarande lite. Regnet bara öser ner utanför. Det har bara ökat sen vi åkte hemifrån och jag fruktar och köra den krokiga vägen hem igen. Men det är den enda vägen hem och vi måste ju hem. Jag ställer mig i dörren ut och räknar till tre, sen springer vi mot bilen. Både han och jag ser ut som två dränkta katter den korta biten från dörren till bilen. Han öppnar colan och tar en klunk. Han skickar över den till mig och jag tar också en klunk, sen kör vi.

Vägen hem är oändligt lång. Känns som om den krokiga vägen aldrig tar slut. Och regnet bara piskar mot rutan. Han tittar på mig hela tiden. Frågar om det går bra och köra eller om vi ska stanna en stund och hoppas på att det slutar. Men dum som jag är så säger jag att det går bra. Min tanke om att möta en bil kommer tillbaka. Just då blir tanken verklighet. Jag ser billjusen framför mig, det känns som om bilen kör på fel sida vägen och så har bilen helljuset på. Jag blinkar med mina ljus för att få honom och släcka sina. Men ingenting händer och vi ser båda hur bilen närmar sig snabbare och snabbare. Det går inte göra någon säker manövrering så jag blundar och hoppas på det bästa. Jag tar hans hand och så smäller det! Känslan av att volta med bilen är något som jag aldrig mera hoppas få vara med om. Sitta i bilen och känna hur man rullar nerför en backe mot stranden samtidigt som man hör sig själv skrika. Jag känner inte min kropp längre och antar att jag sitter så mycket fast som man kan. Jag vet inte hur han mår, men känner jag så här så måste han må bättre. Jag har ratten tryckt mot bröstet och känner hur jag håller på och kvävas. Jag vet att han mår bättre, jag inbillar mig hela tiden att han inte har något mot sig. Sen blir allt tyst.

Jag blöder från min panna, och benen sitter fast. Jag försöker få kontakt med honom där han sitter på passagerarsidan. Men han svarar mig inte. Inte ett enda ljud kommer från honom. Försöker brotta lös mig från ratten som jag har tryckt mot min kropp och lyckas tillslut. Hela tiden pratar jag med honom, inbillar mig att han fortfarande är oskadd. Det var ju trots allt jag som körde, så har det hänt något så är det jag som är skadad. Sparkar och slår upp den tillbucklade förardörren. Bilen ligger på taket och rejält tillbucklad. Jag kryper ut och känner att vi ligger på stranden nära vattnet. Regnet har avtagit något och det är lätt regn som kommer ner. Kryper runt bilen och får syn på honom kvar i bilen. Genom den trasiga rutan får jag tag på hans arm. Den är blodig och känns helt livlös. Jag skriker och försöker prata med honom hela tiden. Känner hans plus och vet att han fortfarande är vid livet. Sparkar mot dörren så att den till slut öppnar sig. Kryper in och knäpper lös honom från bältet. Då säger han mitt namn, och att jag aldrig får lämna honom. Den känslan är hemsk. Och höra sin pojkvän vara så illa däran att han i stort sett förklarat att han kommer dö. Jag skriker till honom att han ska hålla sig vid liv. Att han inte kommer dö. Det känns som en hel evighet innan jag får ur honom ur bilen. Jag drar ut honom en bit från bilen och lägger hans huvud i mitt knä. Tar hans hand och pratar med honom. Jag säger att allt kommer bli bra. Jag hör hans tunga andetag och inser att han förmodligen punkterat en lunga. Chocken börjar komma ikapp mig och tårarna sprutar ur ögonen. Jag börjar skrika på hjälp. Något som känns lönlöst då ingen är i närheten. Jag vägrar lämna honom ensam där. Jag sitter i sanden och känner blodet från min panna rinna längs ansiktet på mig. Det är något som inte bekommer mig just nu. Jag vet att han behöver all min energi. Hans livlösa kropp ligger i mitt knä och han säger till mig. ”Lämna mig inte såhär, lova mig det. Jag älskar dig!” Jag klämmer hans hand hårdare och inser att han kommer lämna mig innan kvällen är över. Jag tittar upp mot vägen där vi alldeles nyss var. Jag ångrar att vi inte stannade, jag ångrar att jag inte lyssnade på honom. Hans tunga andetag börjar sakta men säkert avta och jag gråter hela tiden. Torkar bort lite blod från hans vackra ansikte.

Jag hör sirener, långt borta men ändå så nära. Jag börjar själv tappa kontrollen på min kropp. Men hör ändå att det närmar sig. Det är polisen som är först på plats. Det kommer en polisman rakt emot mig. Han pratar med mig, men jag uppfattar ingenting av det han säger. Ambulanspersonalen är de andra som kommer emot mig. De lägger mig ner på stranden och drar honom ifrån mig. Jag tappar hans hand och där är allt slut. Jag kommer aldrig mera få se hans vackra ansikte, aldrig mera hålla i hans hand. Där tog allting slut. 

Nu i efterhand kan jag ibland ångra att jag ens frågade honom om han ville följa med. Han ville ju inte ens gå ut i regnet. Men det var för min skull som han följde med. Varför var det inte jag som dog där på stranden. Det var jag som körde bilen.

Det är lördag, jag är hemma hos mina föräldrar. Utskriven från sjukhuset med ett benbrott, det fick jag i samband med att ratten klämde. Vad jag nu har fått reda på var att han som körde den mötande bilen var alkoholpåverkad. Han klarade sig med en hjärnskakning. Det är han som borde vara död! Det är han som har sabbat hela mitt liv. 

Om du hoppar, så hoppar jag också. Orden ekar fortfarande i mitt huvud. Att höra honom säga det samtidigt som han tittar mig i ögongen är en bild jag aldrig får bort från näthinnan. Att känna lågorna piska mot min kropp samtidigt som smärtan svider är en känsla jag aldrig glömmer.

Jag vaknade tidigt av hans fingrar mot min kind. Dagen i all ära var min födelsedag. Min dag som vi tillsammans skulle fira på stranden. Jag slår upp ögonen och ser den mest fantastiska killen i mitt liv. Han sitter på sängkanten och viskar mitt namn, om och om igen. När jag sedan tittar på honom så ler han mot mig. Han böjer sig sakta neråt och plockar fram ett kuvert. Säger till mig att jag inte får öppna det förens vi kommer till stranden. Jag ler åt honom, böjer mig fram och kysser honom. Vi går tillsammans ner till köket. Han har dukat upp en underbar frukost till oss. Hela tiden tittar han på mig med en blick jag aldrig sett förr. Han säger inte så mycket. Han går mest och ser hemlighetsfull ut. Efter frukosten går jag upp, tar på mig bikinin och ett par shorts. Jag plockar sedan ner handduk och lite småsaker i en väska. Jag lägger även ner hans badbyxor. Jag ropar på honom och ber honom komma upp till mig. Han kommer upp, jag frågar honom om jag får öppna kuvertet innan vi åker. Han säger med bestämd ton att jag absolut inte får öppna det. Sen ler han åt mig.

Han skulle göra allt för mig, i alla lägen. Han brukade ofta säga till mig att, hoppar du så hoppar jag. Något som jag aldrig riktigt ville ta på allvar, för jag var så säker på att det aldrig skulle hända något. Det skulle vara jag och han för alltid. Inget skulle någonsin komma emellan oss. Det var knappt så vi bråkade. Vi var så lika på alla sätt. Det var därför jag inte riktigt ville ta hans ord på allvar. Klart jag skulle hoppa om han hoppade, men i mitt liv och min värld där fanns inga sådana tankar. Där var allt så himla perfekt. Och visst var det så, perfekt i alla lägen.

Det var då det hände, som verkligen inte fick hända. Diskmaskinen fattade eld. Vi var båda på övervåningen och reagerade inte på händelsen som utspelade sig i köket. Han hjälpte mig och leta efter en stor filt som jag kunde lägga ner i väskan. Jag sa till honom att det började lukta konstigt. Men han bara tittade på mig och sa att jag inbillade mig. Ingen tänkte mer på det utan vi fortsatte leta efter filten. Jag hörde ett konstigt ljud och ett knaster. Jag tittade ut i hallen och fick se lågorna slå upp för trappan. Jag började skrika och han kom ut till mig. Jag hade satt mig ner på golvet, så rädd har jag nog aldrig vart. Han sa till mig och gå in i rummet och ringa till brandkåren. Känslan att drabbas av panik är hemsk. Jag såg honom gå mot lågorna och skrek till honom och komma tillbaka. Innan han gick ryckte han med sig brandsläckaren som satt bredvid soffan i hallen. I ren panik ringde jag brandkåren och sa att vårt hus höll på och brinna ner. I den sekunden önskade jag att vi hade bott inne i stan. Allt hade gått mycket fortare. Men allting tog tid just i denna sekund. Känslan av att allt stod stilla. Han kom tillbaka till mig. Kläderna luktade brandrök och han var alldeles svart av sot. Vi satte oss på golvet och han höll om mig. Då sa han orden till mig igen. ”Om jag hoppar, hoppar du med mig?” Tankarna snurrade i huvudet på mig. Jag ville verkligen inte dö och heller inte brinna inne. Vi ställde oss upp tillsammans, tittade ut genom fönstret och jag nickade åt honom. Jag fick tag i väskan som jag som tur var lagt ner allt av värde i. Under tiden jag hämtat den hade han öppnat fönstret. Jag kastade ut väskan och tog hans hand. Jag sa till honom ”Jag hoppar om du hoppar”. Han tittade på mig, gav mig en puss i pannan så tog vi steget ut. Sen är allt svart.

Minnet efter det sviktar. När jag sen slår upp ögonen ser jag vita väggar. Jag hör röster runt omkring mig, men allt är suddigt och ljuden tysta. Jag blinkar några gånger för att få igång ögonen. Vrider sedan huvudet åt vänster och ser ett tänt ljus med kuvertet framför. Vrider sedan huvudet åt höger och ser en tom säng. Klumpen som jag har i magen växer och är på väg upp. Den sätter sig som ett lock över luftrören. Jag får svårt och andas. In i rummet kommer nu en sköterska. Hon går emot mig och ställer sig i fotändan. Jag ser fortfarande lite suddigt och minnet om vad som hänt är svagt. Hon öppnar munnen och försöker säga något. Jag hör inte riktigt, men hon säger något om hus, brand och om mina skador. Jag har själv inte insett vilka skador jag egentligen ådragit mig. Jag lyfter armen och ser gipset. Handen är fortfarande svart av sot. Minnet börjar sakta men säkert komma tillbaka. Något ekar i mitt huvud, en hemsk smärta blandat med orden. ”Om jag hoppar, hoppar du med mig?” Sen blir allt svart igen. Jag blundar och inbillar mig att när jag vaknar igen är allt bra igen. Ingenting har hänt och han är vid min sida igen.

Nästa gång jag slår upp ögonen så har jag min mamma vid höger sidan. Hon håller min svarta sotiga hand i sin och klämmer i den. Jag tittar på henne och ser en tår på hennes kind. Jag inser att inget av det som hänt var en dröm. Jag ligger på sjukhuset och är lindrigt skadad. Jag vrider mitt huvud till vänster och hoppas överallt annat att han ska sitta där. Men det är bara ljuset som är tänt, men kuvertet framför. Mamma som sitter vid min sida berättar för mig. Mitt minne om vad som hänt blir allt klarare. Men jag vill fortfarande inte inse det. Vart är han? Jag inbillar mig fortfarande att han bara ligger i en annan sal. Till slut berättar mamma för mig. Han finns inte längre. Klumpen som rört sig upp och ner i min mage kommer ut. Jag kräks rakt ut över täcket. Smaken är hemsk, jag kan inte röra mig, kan inte heller påverka spyan som just kommit upp. Sköterskan kommer in i rummet igen. Hon tar av mig täcket, jag ser mina omlagda ben. En hemsk upplevelse och se sig själv men inte kunna påverka något av det man gör. Inte heller minnas klart om vad man vart med om.

Jag sitter på kanten av sjukhussängen. Minnet är inte helt återställt, men jag vet vad som hänt och vad jag har vart med om. Ljuset som jag har bredvid mig nu har nästan brunnit ner. Jag lyfter min såriga arm mot bordet och tar kuvertet. Det var det kuvertet som han gav mig. Min födelsedagspresent som jag fick på morgonen. Mina tårar börjar rinna, helt utan förvarning. Jag håller länge i kuvertet innan jag tillslut väljer att öppna det. I kuvertet ligger två biljetter och ett litet brev skrivet av honom. Han skriver att han älskar mig över allt annat. Biljetterna går till Spanien. Dit jag alltid velat åka. Han skriver också att vi skulle åka dit för att förlova oss. Att det alltid skulle vara han och jag. Mina tårar forsar ner för kinderna. Jag vill inte inse att han är borta. Jag känner en varm vind kring mig. Inget fönster är öppet och ingen dörr. Han är med mig, och det kommer han alltid att vara.

Jag tänker ”Om du hoppar, så hoppar jag!”

Jag vaknade tidigt av hans fingrar mot min kind. Dagen i all ära var min födelsedag. Min dag som vi tillsammans skulle fira på stranden. Jag slår upp ögonen och ser den mest fantastiska killen i mitt liv. Han sitter på sängkanten och viskar mitt namn, om och om igen. När jag sedan tittar på honom så ler han mot mig. Han böjer sig sakta neråt och plockar fram ett kuvert. Säger till mig att jag inte får öppna det förens vi kommer till stranden. Jag ler åt honom, böjer mig fram och kysser honom. Vi går tillsammans ner till köket. Han har dukat upp en underbar frukost till oss. Hela tiden tittar han på mig med en blick jag aldrig sett förr. Han säger inte så mycket. Han går mest och ser hemlighetsfull ut. Efter frukosten går jag upp, tar på mig bikinin och ett par shorts. Jag plockar sedan ner handduk och lite småsaker i en väska. Jag lägger även ner hans badbyxor. Jag ropar på honom och ber honom komma upp till mig. Han kommer upp, jag frågar honom om jag får öppna kuvertet innan vi åker. Han säger med bestämd ton att jag absolut inte får öppna det. Sen ler han åt mig

Han skulle göra allt för mig, i alla lägen. Han brukade ofta säga till mig att, hoppar du så hoppar jag. Något som jag aldrig riktigt ville ta på allvar, för jag var så säker på att det aldrig skulle hända något. Det skulle vara jag och han för alltid. Inget skulle någonsin komma emellan oss. Det var knappt så vi bråkade. Vi var så lika på alla sätt. Det var därför jag inte riktigt ville ta hans ord på allvar. Klart jag skulle hoppa om han hoppade, men i mitt liv och min värld där fanns inga sådana tankar. Där var allt så himla perfekt. Och visst var det så, perfekt i alla lägen.

Det var då det hände, som verkligen inte fick hända. Diskmaskinen fattade eld. Vi var båda på övervåningen och reagerade inte på händelsen som utspelade sig i köket. Han hjälpte mig och leta efter en stor filt som jag kunde lägga ner i väskan. Jag sa till honom att det började lukta konstigt. Men han bara tittade på mig och sa att jag inbillade mig. Ingen tänkte mer på det utan vi fortsatte leta efter filten. Jag hörde ett konstigt ljud och ett knaster. Jag tittade ut i hallen och fick se lågorna slå upp för trappan. Jag började skrika och han kom ut till mig. Jag hade satt mig ner på golvet, så rädd har jag nog aldrig vart. Han sa till mig och gå in i rummet och ringa till brandkåren. Känslan att drabbas av panik är hemsk. Jag såg honom gå mot lågorna och skrek till honom och komma tillbaka. Innan han gick ryckte han med sig brandsläckaren som satt bredvid soffan i hallen. I ren panik ringde jag brandkåren och sa att vårt hus höll på och brinna ner. I den sekunden önskade jag att vi hade bott inne i stan. Allt hade gått mycket fortare. Men allting tog tid just i denna sekund. Känslan av att allt stod stilla. Han kom tillbaka till mig. Kläderna luktade brandrök och han var alldeles svart av sot. Vi satte oss på golvet och han höll om mig. Då sa han orden till mig igen. ”Om jag hoppar, hoppar du med mig?” Tankarna snurrade i huvudet på mig. Jag ville verkligen inte dö och heller inte brinna inne. Vi ställde oss upp tillsammans, tittade ut genom fönstret och jag nickade åt honom. Jag fick tag i väskan som jag som tur var lagt ner allt av värde i. Under tiden jag hämtat den hade han öppnat fönstret. Jag kastade ut väskan och tog hans hand. Jag sa till honom ”Jag hoppar om du hoppar”. Han tittade på mig, gav mig en puss i pannan så tog vi steget ut. Sen är allt svart.

Minnet efter det sviktar. När jag sen slår upp ögonen ser jag vita väggar. Jag hör röster runt omkring mig, men allt är suddigt och ljuden tysta. Jag blinkar några gånger för att få igång ögonen. Vrider sedan huvudet åt vänster och ser ett tänt ljus med kuvertet framför. Vrider sedan huvudet åt höger och ser en tom säng. Klumpen som jag har i magen växer och är på väg upp. Den sätter sig som ett lock över luftrören. Jag får svårt och andas. In i rummet kommer nu en sköterska. Hon går emot mig och ställer sig i fotändan. Jag ser fortfarande lite suddigt och minnet om vad som hänt är svagt. Hon öppnar munnen och försöker säga något. Jag hör inte riktigt, men hon säger något om hus, brand och om mina skador. Jag har själv inte insett vilka skador jag egentligen ådragit mig. Jag lyfter armen och ser gipset. Handen är fortfarande svart av sot. Minnet börjar sakta men säkert komma tillbaka. Något ekar i mitt huvud, en hemsk smärta blandat med orden. ”Om jag hoppar, hoppar du med mig?” Sen blir allt svart igen. Jag blundar och inbillar mig att när jag vaknar igen är allt bra igen. Ingenting har hänt och han är vid min sida igen.

Nästa gång jag slår upp ögonen så har jag min mamma vid höger sidan. Hon håller min svarta sotiga hand i sin och klämmer i den. Jag tittar på henne och ser en tår på hennes kind. Jag inser att inget av det som hänt var en dröm. Jag ligger på sjukhuset och är lindrigt skadad. Jag vrider mitt huvud till vänster och hoppas överallt annat att han ska sitta där. Men det är bara ljuset som är tänt, men kuvertet framför. Mamma som sitter vid min sida berättar för mig. Mitt minne om vad som hänt blir allt klarare. Men jag vill fortfarande inte inse det. Vart är han? Jag inbillar mig fortfarande att han bara ligger i en annan sal. Till slut berättar mamma för mig. Han finns inte längre. Klumpen som rört sig upp och ner i min mage kommer ut. Jag kräks rakt ut över täcket. Smaken är hemsk, jag kan inte röra mig, kan inte heller påverka spyan som just kommit upp. Sköterskan kommer in i rummet igen. Hon tar av mig täcket, jag ser mina omlagda ben. En hemsk upplevelse och se sig själv men inte kunna påverka något av det man gör. Inte heller minnas klart om vad man vart med om.

Jag sitter på kanten av sjukhussängen. Minnet är inte helt återställt, men jag vet vad som hänt och vad jag har vart med om. Ljuset som jag har bredvid mig nu har nästan brunnit ner. Jag lyfter min såriga arm mot bordet och tar kuvertet. Det var det kuvertet som han gav mig. Min födelsedagspresent som jag fick på morgonen. Mina tårar börjar rinna, helt utan förvarning. Jag håller länge i kuvertet innan jag tillslut väljer att öppna det. I kuvertet ligger två biljetter och ett litet brev skrivet av honom. Han skriver att han älskar mig över allt annat. Biljetterna går till Spanien. Dit jag alltid velat åka. Han skriver också att vi skulle åka dit för att förlova oss. Att det alltid skulle vara han och jag. Mina tårar forsar ner för kinderna. Jag vill inte inse att han är borta. Jag känner en varm vind kring mig. Inget fönster är öppet och ingen dörr. Han är med mig, och det kommer han alltid att vara.

nu kör vi! :)